Mitt plan till Milwaukee går inte förrän kl 19.00 ikväll, så jag har faktiskt nästan en hel dag kvar på mig att utforska lite mer. Kl 06.00 började kvinnan som inte kunde vara tyst böka runt i rummet. Hon skulle checka ut tidigt på morgonen, man kan ju tycka att hon borde ha packat klart det mesta kvällen innan, men icke det. In och ut genom dörren säkert 20 gånger, stöta i min säng fler gång än jag kan räkna. Låt mig säga att jag var glad att hon lämnade oss 06.50 så jag fick lite mer sömn. Det ärr första gången som jag har haft problem med någon som jag varit med om på vandrarhem, så jag är väl ändå ganska lyckligt lottad. 

Jag och Mary gick strax efter 8 ner och käkade frukost tillsammans. Hon skulle också checka ut på morgonen, hennes resa går nu mot Texas. Jag hade packat det mesta kvällen innan, så strax efter 09.00 var jag utcheckad och lagt min stora väska på förvaring över dagen i källaren på vandrarhemmet. 

Jag ville gå och se Vita Huset igen, så dit fort jag först. Innan jag lämnade rummet varnade de att väderstationerna här gått ut med en varning om extremt varmt väder, så fick bunkra upp med tre vattenflaskor innan jag började promenera. Efter Vita Huset hade jag druckit första halvlitern, alltså ungefär 10 min efter att jag for. 

Jag gick iallafall förbi Vita Huset, tog lite bilder på norra sidan (tagit södra sidan förut) och gick sedan vidare mot minnesmonumentet för Vietnam-kriget. Strax innan det monumentet hade mina tre vattenflaskor tagit slut. Jag gillar inte att dricka deras vatten direkt från kranen, men idag hade jag inget val. Jag svalkade mig i skuggan en stund, men egentligen gjorde det inte särskilt mycket. Mitt svarta linne var nu genomdränkt och gick förmodligen att vrida ur om jag hade försökt. 

Nästa stopp hade jag egentligen tänkt spara till nästa gång, men när jag lika var på ”rätt” sida av centrala Washington så gick jag en omgång tillbaka och gick förbi Jefferson-monumentet som står längst ut på en udde. En stor staty av Jefferson stod i mitten, i den välbehövliga skuggan. Klockan var nu strax efter 11.00 och jag tänkte att nu jobbar jag mig sakta men säkert tillbaka till vandrarhemmet för att hämta min väska. Jag hann stanna till vid Smithsonian Castle och köpa en blå t-shirt som jag tittat på tidigare. Gick vidare till Starbucks för att köpa något svalkande. När jag kom dit visade termometern +38 grader och jag tror aldrig jag uppskattat en iskaffe lika mycket som jag gjorde då. Jag hade med mig min dator, så satte mig och fixade i ordning alla blogginlägg för de dagarna jag varit i Washington. 

Jag skriver alltid texten innan jag lägger mig och sover, men av någon anledning så fungerar det inte att publicera inlägg från telefonen längre, så måste ladda upp alla bilder till datorn och fixa inlägget där. Datorn har varit urladdad sen jag kom till DC, så har skjutit upp det. Men på Starbucks, men AC och iskaffe så passade det perfekt. 2 h senare var jag klar, och gick upp tillbaka till min startpunkt för att hämta väskan. Jag hann även en kort sväng förbi Ford Theatre, där president Abraham Lincoln var mördad. 

Under hela min vistelse här har jag helt missat att runt hörnet finns det ett hamburgare-ställe, för tro det eller ej, men jag har inte ätit en enda hamburgare sen jag kom hit. Klockan var strax efter 14.00 och hade inte ätit något sedan frukost, så kan vara bra att ha något i magen innan jag börjar flytta på mig igen. Det var inte riktigt lika gott som In-N-Out burgare men det var helt okej.

Jag var ute i väldigt god tid, så istället för att ta taxi till flygplatsen så valde jag att ta tunnelbanan. Den största tunnelbanestationen ligger bara 4 kvarter från vandrarhemmet, så det var inte särskilt svårt val. Jag skrattar lite åt mig själv, men jag fick faktiskt fråga om hjälp för jag fattade inte hur jag skulle köpa en biljett till tunnelbanan. Det var den mest avancerade maskin jag hittills stött på, men för bara 8 dollar tog jag mig till flygplatsen på 30 min. 

På flygplatsen gick jag emot mina traditioner, för jag skrev texten fram till hit där. Med 3 h att döda på flygplatsen så är det lika bra att passa på. Jag har även läst min bok (är nu inne på bok 3 sedan jag kom hit men så jäkla smidigt att ha alla böcker på iPaden). 

Det som hände efter att jag slutat skriva var lite strul. Det planet som vi skulle flyga med kunde de inte riktigt kyla ner på grund av värmen utomhus, så det var länge osäkert om vi skulle kunna flyga. De sköt fram vår flight 1 h innan de tillslut sade att vi provar. Själva planet var det inget fel på, utan bara att AC inte riktigt fungerade till 100 på marken. De lyckades få ner temperaturen från +40 till +30, men sätt 150 personer i ett trångt utrymme i +30 grader, så är det 150 av 150 som svettas. Men så fort vi kom upp i luften blev det bättre. Jag satt bredvid en kille som hette Jake som kom från Nashville. Han är advokat och hade varit uppe i Washington för en rättegång med patent (hans huvudsyssla). Vi hann snacka om både hans yrke (är tydligen långt ifrån det man ser på TV) och en massa resor som vi båda har upplevt. Jag fick hans mejladress, så skulle jag någonsin komma till Nashville så skulle han ge tips så saker man ska göra där. 1,5 h gick fort när man har någon att prata med!

Vi tog oss av planet hyfsat fort (glömde skriva ett tydligen var en senator från Wisconsin med på planet) och gick mot bandet för att hämta väskorna. Där sade jag hejdå till Jake och väntade på trottoaren utanför på att Sarah skulle hämta upp mig. Jag visste bara att det var en stor bil som skulle hämta mig, men inget mer. Hade inte heller internet, så kunde inte direkt kontakta henne heller. Jag stod där som en fåne ett tag innan en vit stor familjebil stannade framför mig. Ut hoppar en glad Sarah och hennes bästa kompis Abby (är även hennes brudtärna). 

Det visade sig att de hade varit till ett öl-bryggeri innan, så hela bilen var full av ungdomar. Cheri var där, tillsammans med Chris (Sarahs fästman), Chris bestman Alexander och hans flickvän. Abby fick sitta på golvet i bilen, men det var bara 30 minuter till deras hem i Port Washington. Vi släppte av Alexander, hans flickvän och Abby längs vägen innan vi tillsist hamnade hemma hos Sarahs föräldrar. Där fick jag träffa hennes mamam Kathy, hennes pappa Jerry och hennes bror Mike. Viktigast av alla så fick jag träffa deras söta hund Cody. Skygg i början men lite hundgodis och försiktiga klappar så vann jag över honom till min sida. 

Vi stannade upp ett tag och bara pratade innan både jag och Cheri kraschade i våningssängen som vi använder i källaren. Svalt och skönt, och framför allt ingen som huffar och puffar och lever om.